(Lite efter men ändå)
Jag och Koppar vann MHPC´s stilhoppningspris nere i Strömsholm=) Hur kul som helst med tanke på hur det gick på förra årets final nere i Ljungby...
Vi åkte dit med hästbuss på onsdagmorgon och kom fram sent på eftermiddagen. Då var det ju kolsvart så man såg inte särskilt mycket, men STORT, det såg vi att det var! Vi stallade in ponnysarna och nattade dom sedan åkte vi till vandrarhemmet.
Vi hade fått hjälp med fodringen, så vi åkte tillbaka till anläggningen ganska sent eftersom jag och Saga inte skulle starta våran uppvärmningklass förrän ungefär 7 på kvällen.
Vi var så uppspelta när vi hade kommmit in i ridhuset att vi hade svårt att koncentera oss bå banan, det var så himla fint! Underlaget var nästan vitt/beiget och som, jag vet inte riktigt hur man ska beskriva men det var som att rida på jäst, det sviktade som en maddrass. Jag tror Koppar trivdes bra på banan iaf, för han kändes hur pigg som helst och vi nollade den klassen.
Lördagmorgon. Jag startar bland dom första i kvalklassen. Mina nerver är inte dom bästa precis och jag är så spänd och stel att man hade kunnat blåsa mig av hästenX) Två stildommare stod nere på banan och följde vartenda galoppsprång. Jag trodde faktiskt att jag skulle dö, så nervös var jag.
Men det värsta släppte faktiskt när jag hade hoppat dom två första hindren. Vi hade sånt himla flyt! Han hoppade perfekt, med lagomt tempo och för det mesta så fixade han avstånden själv, jag kunde inte göra annat än att bara sitta och le när jag kommit i mål. Vi fick fina poäng, och efter nästan en timmes olidlig väntan inne på framridningen, stod vi som segrare. Det var ofattbart faktiskt, mycket mer än vad jag vågat drömma om. Och grät som en liten unge gjorde jag . (av glädje förståss) Jag grät och grät. ( Fast mamma var nog snäppet värre) Vi fick ett jättefint ulltäcke, rosetter, en glasprydnad, plaketter och ett par italienska ridstövlar=)
Och inte nog med det. När vi sitter och äter lunch så ringer min mobil. Jag svarar och först lyssnar jag. Men jag säger inget, jag bara gapar. Dom ger mig en extraplats på träningen för Maria Gretzer. Det tackar man ju inte nej till!
Vi åkte dit med hästbuss på onsdagmorgon och kom fram sent på eftermiddagen. Då var det ju kolsvart så man såg inte särskilt mycket, men STORT, det såg vi att det var! Vi stallade in ponnysarna och nattade dom sedan åkte vi till vandrarhemmet.
Vi hade fått hjälp med fodringen, så vi åkte tillbaka till anläggningen ganska sent eftersom jag och Saga inte skulle starta våran uppvärmningklass förrän ungefär 7 på kvällen.
Vi var så uppspelta när vi hade kommmit in i ridhuset att vi hade svårt att koncentera oss bå banan, det var så himla fint! Underlaget var nästan vitt/beiget och som, jag vet inte riktigt hur man ska beskriva men det var som att rida på jäst, det sviktade som en maddrass. Jag tror Koppar trivdes bra på banan iaf, för han kändes hur pigg som helst och vi nollade den klassen.
Lördagmorgon. Jag startar bland dom första i kvalklassen. Mina nerver är inte dom bästa precis och jag är så spänd och stel att man hade kunnat blåsa mig av hästenX) Två stildommare stod nere på banan och följde vartenda galoppsprång. Jag trodde faktiskt att jag skulle dö, så nervös var jag.
Men det värsta släppte faktiskt när jag hade hoppat dom två första hindren. Vi hade sånt himla flyt! Han hoppade perfekt, med lagomt tempo och för det mesta så fixade han avstånden själv, jag kunde inte göra annat än att bara sitta och le när jag kommit i mål. Vi fick fina poäng, och efter nästan en timmes olidlig väntan inne på framridningen, stod vi som segrare. Det var ofattbart faktiskt, mycket mer än vad jag vågat drömma om. Och grät som en liten unge gjorde jag . (av glädje förståss) Jag grät och grät. ( Fast mamma var nog snäppet värre) Vi fick ett jättefint ulltäcke, rosetter, en glasprydnad, plaketter och ett par italienska ridstövlar=)
Och inte nog med det. När vi sitter och äter lunch så ringer min mobil. Jag svarar och först lyssnar jag. Men jag säger inget, jag bara gapar. Dom ger mig en extraplats på träningen för Maria Gretzer. Det tackar man ju inte nej till!
(Men jag väntade några dagar med att berätta för mina föräldrar att hon håller till i Malmö
sv: ja de kan ja väl =) skicka bilder på msn, den står i mitt inlägg ^^
SvaraRadera